Porsche 911 Carrera RS 2.7 – ankstjärtens år
Tävlingsplanen som blev en av landsvägens stora sportbilsklassiker.
Porsche behövde en lättare, snabbare 911 för tävlingsbanan. Resultatet blev Carrera RS 2.7 av årsmodell 1973: en homologeringsmodell med större motor, sparsmakad inredning och en bakspoiler som först såg främmande ut – och sedan blev odödlig.
Av Lars EkströmChefredaktör · Veteranbilar och bilhistoriaPå bilsalongen i Paris i oktober 1972 stod en Porsche med ett märkligt avslut på motorluckan. Karossen var välbekant, men över bakhjulen hade den vuxit och längs sidorna löpte Carrera-namnet i stora bokstäver. Den lilla uppvikta kanten baktill skulle snart få ett smeknamn som överlevde både bilsalongen och tävlingssäsongen: ankstjärten.
Bilen var Porsche 911 Carrera RS 2.7, årsmodell 1973, en serietillverkad sportbil från Porsche i Stuttgart-Zuffenhausen. RS stod för Rennsport. Här var tävlingsanknytningen inte bara ett försäljningsargument: modellen skulle ge Porsche ett homologerat underlag för fortsatt tävlande med 911.
Femhundra bilar som blev fler
Utgångspunkten var kravet på minst 500 tillverkade exemplar för homologering i Grupp 4. Porsche planerade först just en sådan serie. Kunderna reagerade emellertid snabbare än försiktiga försäljningskalkyler hade räknat med. De första 500 var sålda redan under hösten 1972, och enligt Porsches historik stannade produktionen vid 1 580 bilar.
Bakom arbetet fanns bland andra utvecklingsingenjören Peter Falk och motoransvarige Hans Mezger. Uppgiften var att göra 911 starkare utan att förlora fördelen med en liten och lätt bil. Den luftkylda sexcylindriga boxermotorn fick större cylinderdiameter och växte till 2,7 liter. Mekanisk bränsleinsprutning hörde fortfarande till receptet.
Carrera-namnet knöt an till Porsches tidigare tävlingsframgångar i Carrera Panamericana. Men RS var ingen nostalgisk specialutgåva. Den var ett arbetsredskap för nästa kapitel, och ur projektet kom också den betydligt mer tävlingsinriktade Carrera RSR.
Lättare plåt, mindre bekvämlighet
Det mest renodlade landsvägsutförandet hette Sport och hade utrustningskod M471. Det kallas ofta Lightweight i dag. Här försvann bland annat baksäten, klocka, armstöd och en del ljudisolering. Enkla dörrpaneler och lättare stolar gjorde kupén mer verkstad än salong.
Touring, M472, gav tillbaka mycket av den inredning och bekvämlighet som kunderna kände från 911 S. Det blev det vanligare valet. Skillnaden är viktig när en RS diskuteras: två bilar med samma motor och samma karakteristiska profil kan ha tydligt olika vikt och utförande.
Viktjakten omfattade också tunnare material i delar av karossen och tunnare glas. För dem som byggde bilarna handlade lättviktsarbetet inte om en enda dramatisk uppfinning, utan om många små besparingar som tillsammans gjorde skillnad.
Ankstjärten var däremot omöjlig att missa. Hermann Burst och Tilman Brodbeck hörde till ingenjörerna bakom aerodynamikarbetet. Spoilern minskade lyftkraften baktill och hjälpte samtidigt lufttillförseln till motorns kylning. Tillsammans med frontspoilern gjorde den bilen bättre rustad för hög fart. De bredare bakskärmarna gav dessutom plats åt bredare bakhjul: formen följde ett konkret behov.
Snabbheten krävde respekt
I ett samtida prov i auto motor und sport, nummer 5 år 1973, accelererade den lätta RS-versionen till 100 km/h på 5,8 sekunder och nådde 245 km/h. Det var anmärkningsvärda resultat för en landsvägsbil som fortfarande såg ut som en ganska nätt 911. Tidningen framhöll också den ovanliga kombinationen av tävlingsmässig kapacitet och användbarhet på vanliga vägar.
Det ska inte förväxlas med att konstruktionen hade blivit förlåtande i alla lägen. Motorn satt fortfarande bakom bakaxeln. Belastningen över bakhjulen gynnade drivgreppet, men viktfördelningen gjorde förarens gasbehandling viktig i kurvor. Paul Frère beskriver i sin tekniska 911-historik hur chassiutveckling, däck och aerodynamik successivt förbättrade modellens uppträdande utan att sudda ut grundkaraktären.
Ventilerade skivbromsar runt om hörde till paketet. RS var alltså inte bara en starkare motor i en avskalad kaross, utan en avvägning mellan acceleration, bromsförmåga, grepp och stabilitet. Redaktionen har inte provkört bilen; körbilden här bygger på publicerade prov och teknisk historik.
Samlarbilen bakom dekalerna
I dag är en äkta Carrera RS 2.7 en internationell samlarbil. Priset beror starkt på utförande, dokumentation, originalitet och restaureringshistorik. En ombyggd vanlig 911 kan likna den övertygande, men har inte samma ursprung.
För köparen väger därför chassinummer, fabriksuppgifter och överensstämmelsen mellan motor, kaross och leveransutförande tungt. Även en vackert restaurerad bil behöver granskas under lacken: lättviktsdelar och ursprungliga detaljer är en väsentlig del av berättelsen.
Det är kanske därför ankstjärten fortfarande berör. Den är inte bara en igenkännlig silhuett, utan spåret efter ett ingenjörsarbete där varje kilo och varje luftström hade en uppgift.
Källor
- Porsche AG, 50 years of the Porsche 911 Carrera RS 2.7 – ‘Germany’s fastest sports car’ (2022)
- Paul Frère, Porsche 911 Story (2006)
- auto motor und sport, auto motor und sport, nr 5/1973 (1973)
Ställ frågor om ”Porsche 911 Carrera RS 2.7 – ankstjärtens år”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
