Amphicar 770 – bilen som tog sjövägen
Två propellrar, fyra hjul och ovanligt viktiga dörrtätningar
Amphicar 770 skulle göra båtrampen till en vanlig vägkorsning. Den västtyska amfibiebilen blev aldrig någon massprodukt, men kombinationen av brittisk motor, flytande stålkaross och dubbla propellrar gör den till en av bilhistoriens mest charmigt egensinniga konstruktioner.
Av Henrik SjöbergReporter · Speciella bilar och klassiska bilarEn bil med en extra utväg
Amphicar 770 från perioden 1961–1968 är en öppen, fyrsitsig amfibiebil, konstruerad för att både köras på väg och färdas i vatten. Bakom projektet stod den tyske konstruktören Hans Trippel, som hade arbetat med amfibiefordon långt före denna civila modell. Tillverkningen skedde i Västtyskland inom Quandtgruppen, med bland annat Deutsche Waggon- und Maschinenfabriken i Berlin inblandad.
Modellen presenterades 1961 och riktades framför allt mot USA. Där fanns både köpkraft och gott om sjöar, ramper och fritidsbåtsägare som möjligen kunde lockas av en bil med propeller. Det här var ingen militär terrängmaskin med söndagskostym, utan en fritidsbil som skulle göra själva färden till en utflykt.
Modellnamnet var nästan en liten bruksanvisning: 770 syftade på ungefär sju knop i vatten och 70 miles per hour på land. Det var angivna toppfarter, inte ett löfte om att varje sjösättning skulle bli en fartfest.
Omkring 3 878 exemplar byggdes. Årtalen kräver dock en fotnot: 1961–1968 används ofta som modellens livsspann, men nytillverkning, lagerförsäljning och registreringsår sammanfaller inte alltid. För ett enskilt samlarobjekt behöver därför tillverkningsuppgifter skiljas från första registrering.
Flytande kaross, brittiskt maskineri
Amphicar ser vid första ögonkastet ut som en ovanligt hög liten cabriolet. Fenorna, de runda strålkastarna och den enkla instrumentpanelen hör tydligt hemma i det tidiga 1960-talet. Men under den vänliga uppsynen finns en svetsad stålkaross som också fungerar som båtens skrov.
Den höga markfrigången gav plats åt vattenfärdens särskilda utrustning. Under aktern sitter två propellrar, medan motorn ligger baktill. Den fyrcylindriga motorn hämtades från Triumph Herald: ett ganska vardagligt brittiskt maskineri i en högst ovanlig tysk tillämpning. En etablerad personbilsmotor innebar att konstruktörerna inte behövde uppfinna även den delen av äventyret.
Kraftöverföringen var däremot specialiserad. En särskild transmission från Hermes fördelade drivningen till bakhjulen respektive propellrarna. Hjulen och propellrarna kunde användas samtidigt, vilket var viktigt när bilen skulle klättra uppför en ramp och åter bli en vanlig trafikant.
Dörrarnas tätningar och extra låsning var betydligt mer än detaljer för att hålla regnet ute. De hörde till bilens grundläggande funktion som flytetyg. En länspump fanns också. På en vanlig cabriolet kan en trött gummilist ge blöta byxben; här var följderna potentiellt betydligt större.
Ratten följde med ut på sjön
Övergången till vatten krävde förberedelser, inte bara en självsäker högersväng vid badplatsen. Tätningar, låsning och länspump behövde fungera, och lämplig nedfart samt möjligheten att ta sig upp igen måste bedömas. En strandkant är inte automatiskt en båtramp, hur optimistisk föraren än är.
Väl i vattnet fortsatte föraren att använda ratten. Framhjulen fungerade som roder, medan de båda propellrarna stod för framdrivningen. Något separat båtroder fanns alltså inte. Konstruktionen sparade en särskild styranordning, men hjul är inte lika ändamålsenliga i vatten som ett riktigt roder.
Amphicar var avsedd för fritidsbruk på skyddade vatten, inte som ersättare för en sjögående motorbåt. Att bilen kunde simma gjorde den heller inte oberoende av last, väder och vågor. Dess stora poäng var i stället möjligheten att fortsätta där vägen tog slut, utan trailer eller byte av fordon.
Efter badet väntade underhåll. Smörjning och kontroll av delar som hade varit under vatten hörde till användningen. Saltvatten gjorde korrosionsrisken särskilt besvärlig. Den som bara såg framför sig glass i ena handen och ratten i den andra hade missat en del av ägarhandbokens budskap.
Samlarbil med två sorters skick
I dag är Amphicar en etablerad specialbil för samlare. Någon meningsfull värdering kan däremot inte göras enbart utifrån blank lack och snygga säten. Samlarvärdet måste uppskattas för det enskilda exemplaret, med hänsyn till dokumentation, originalitet, restaureringskvalitet och fungerande amfibieteknik.
Skrovets undersida, svetsar, dörrtätningar, propelleraxlarnas tätningar och transmissionen är centrala kontrollpunkter. En bil kan vara körbar på väg utan att vara säker att sjösätta. Vid köp bör ett påstått vattenklart skick därför styrkas genom sakkunnig kontroll, inte genom säljarens semesterbilder.
Det är också där Amphicars dragningskraft ligger. Som vanlig bil finns enklare alternativ, och som båt likaså. Men få samlarfordon gör en helt vardaglig båtramp till resans stora nummer.
Källor
- International Amphicar Owners Club, International Amphicar Owners Club
- Lane Motor Museum, Amphicar – 1964
- Nick Georgano (red.), The Beaulieu Encyclopedia of the Automobile (2000)
Ställ frågor om ”Amphicar 770 – bilen som tog sjövägen”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
