
Mercedes-Benz 300 SLR: tävlingsbilen som fick tak och blev ovärderlig
Uhlenhaut Coupé förenade måsvingedörrar med Grand Prix-teknik.
Den ser ut som en elegant släkting till 300 SL, men under karossen finns betydligt vassare verktyg. Mercedes-Benz 300 SLR Uhlenhaut Coupé byggdes i två exemplar 1955 – och ett av dem såldes 2022 för 135 miljoner euro. Historien börjar dock inte med pengar, utan med en tävlingsingenjör som ville vidare.
En tävlingsbil, inte en förfinad 300 SL
Mercedes-Benz 300 SLR Uhlenhaut Coupé från 1955 är en tävlingsprototyp med täckt kaross, byggd av Mercedes-Benz i två exemplar. Smeknamnet kommer från Rudolf Uhlenhaut, ingenjören som ledde märkets utveckling av tävlingsbilar. Någon ordinarie modell för bilhallen blev den aldrig. Däremot fick den ett efterliv som en av bilhistoriens mest omskrivna tjänstebilar.

Måsvingedörrarna gör det frestande att kalla den en extra stark 300 SL. Men släktskapet sitter främst i utseendet och vissa konstruktionsprinciper. Under skalet hör 300 SLR, med internbeteckningen W 196 S, ihop med Mercedes framgångsrika Formel 1-bil W 196 R. Det är alltså tävlingsteknik i kostym, inte en landsvägsbil med vässad motor.
Den öppna 300 SLR vann bland annat Mille Miglia 1955 med Stirling Moss och kartläsaren Denis Jenkinson. Coupén utvecklades som en täckt variant för sportvagnstävlingar, där en kaross med mindre luftmotstånd kunde vara en fördel på snabba banor. Grundtanken var praktisk: samma tävlingsmaskin, men bättre förutsättningar när farten steg och sträckorna blev långa.
Måsvingar av nödvändighet
Karossen byggdes i lättmetall över en ram av tunna stålrör. Ramens höga sidor gav styvhet men lämnade dåligt utrymme för vanliga dörrar. Lösningen blev öppningar upp i taket. Måsvingarna var med andra ord inte bara ett sätt att göra entré vid hotellet; konstruktionen under dem styrde formen.

Den långa motorhuven, de täckta strålkastarna och den rundade bakdelen ger bilen ett förbluffande sammanhållet uttryck. Samtidigt avslöjar sidoutblåsen att komfortavdelningen inte hade sista ordet. De två exemplaren brukar skiljas åt genom sina röda respektive blå inredningar. Båda är fabriksbyggda originalprototyper, inte senare ombyggnader av vanliga 300 SL.
Kupén har plats för två, men är formad kring tävlingsbilens behov. Höga trösklar kräver eftertanke vid insteget, och föraren sitter bakom en stor ratt med instrumenten tätt samlade framför sig. Att bilen fått tak innebar inte att den förvandlats till en ombonad långfärdsvagn. Här handlar elegansen snarare om hur mycket teknik som lyckats få plats under en vacker yta.
Motorn är en rak åtta med direkt bränsleinsprutning och desmodromisk ventilstyrning: ventilerna stängs mekaniskt i stället för att enbart förlita sig på ventilfjädrar. Det var avancerad teknik för höga varvtal. Motorn ligger kraftigt lutad för att hålla motorhuven låg. Även bromsarna visar ursprunget; stora trumbromsar användes, med placering in mot bilens centrum för att minska den ofjädrade massan.
Karriären som aldrig började
Coupén kom till under en säsong som blev både triumfartad och katastrofal för Mercedes. Vid Le Mans 1955 var en öppen 300 SLR inblandad i olyckan där föraren Pierre Levegh och över 80 åskådare omkom. Mercedes drog tillbaka de återstående bilarna från loppet och lämnade vid årets slut fabrikstävlandet.
Uhlenhaut Coupé fick därför aldrig den tävlingskarriär den utvecklats för. I stället användes en av bilarna av Uhlenhaut för resor på allmän väg. Det är därifrån bilden av den extrema tjänstebilen kommer. Men historier om hans påstådda rekordresor bör behandlas försiktigt; bilens verkliga konstruktion är spektakulär nog utan stoppurssägner.
Vi har inte provkört bilen. Dess tänkta användning säger ändå mycket: hög fart under långa tävlingspass, inte tyst småprat mellan trafikljusen. Mercedes anger en toppfart omkring 290 km/h. För en bil från 1955 är det en uppgift som fortfarande får ögonbrynen att röra på sig.
Två byggda, en såld
Den 5 maj 2022 såldes exemplaret med röd inredning vid en sluten auktion på Mercedes-Benz Museum i Stuttgart, genomförd tillsammans med RM Sotheby’s. Priset blev 135 miljoner euro. Det var ett dokumenterat auktionsresultat för just den bilen, inte en allmän prislista för modellen.
Mercedes behöll det andra exemplaret i sin samling. För en intresserad läsare är museisammanhanget därför betydligt mer realistiskt än en köpesannons. Kombinationen av två byggda bilar, fabriksbevarad historia och kopplingen till Uhlenhaut förklarar särställningen. Här finns både ett tekniskt vägskäl och en avbruten tävlingsdröm – med dörrar som fortfarande vet hur man gör entré.
Källor
- Mercedes-Benz Museum, Mercedes-Benz 300 SLR “Uhlenhaut Coupé”
- RM Sotheby’s, 1955 Mercedes-Benz 300 SLR Uhlenhaut Coupé (2022)
- Karl Ludvigsen, Mercedes-Benz Quicksilver Century (1995)
Ställ frågor om ”Mercedes-Benz 300 SLR: tävlingsbilen som fick tak och blev ovärderlig”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.



