Volvo 262C Bertone – folkhemmets bil i italiensk smoking
Svensk grundkonstruktion, italienskt hantverk och ett tak som väckte frågor.
Volvo 262C var lyxbilen som ingen riktigt väntade sig: en kantig Göteborgskonstruktion med lågt tak, skinnkupé och slutmontering hos Bertone. Bakom den märkliga silhuetten fanns en tydlig ambition – att få amerikanska lyxbilsköpare att se Volvo med nya ögon.
Av Henrik SjöbergReporter · Speciella bilar och klassiska bilarEn Volvo med andra planer
Volvo 262C Bertone av årsmodell 1978 är en bra utgångspunkt för att förstå modellen: silvermetallic, svart vinyltak och en kupé där skinnet fått betydligt större spelrum än i familjens vanliga Volvo. Det här är en serietillverkad klassiker, inte en specialbyggd utställningsbil. Modellen presenterades på Genèvesalongen 1977 och tillverkades till 1981, med Volvo som biltillverkare och italienska Bertone som partner för karossarbete och slutmontering.
Grundidén var att ta Volvo uppåt i hierarkin. Märket hade gott om förtroende som byggare av trygga, ordentliga bilar, men saknade en exklusiv coupé för kunder som ville visa lite mer än sin uppskattning av rejäla dörrhandtag. USA var en central målmarknad, där personliga lyxcoupéer redan var ett etablerat begrepp.
Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar drev på satsningen. Formen förknippas med Volvos designchef Jan Wilsgaard, medan en tidig prototyp byggdes hos den italienske karosspecialisten Sergio Coggiola. Bertones namn på den färdiga bilen betyder alltså inte att hela idén ritades där. Arbetsfördelningen är viktig: svensk form och grundkonstruktion, italiensk småserietillverkning.
Taket gjorde hela skillnaden
Släktskapet med Volvo 260 syns direkt i fronten, motorhuven och stora delar av karossen. Men vindrutan fick kraftigare lutning och taket sänktes omkring sex centimeter. Tillsammans med breda bakre takstolpar gav det bilen en helt annan profil. Under den låga hatten fanns fortfarande mycket av den stora Volvons proportioner.
Resultatet blev knappast diskret. Där många italienska coupéer försökte se lätta och smidiga ut såg 262C snarare ut att ha reserverat bästa bordet och tänkte behålla det. Just spänningen mellan den höga grundkarossen och det låga taket är bilens kännetecken. Man behöver inte tycka att den är vacker för att minnas den.
De tidiga bilarna hade silverfärgad kaross och svart vinyltak. Senare breddades färgutbudet, och utförandet ändrades under tillverkningen. Därför bör en samlarbil bedömas mot rätt årsmodell, inte mot en allmän föreställning om hur alla 262C såg ut.
Invändigt blev skillnaden mot standardbilarna påtaglig. Skinn användes inte bara på sätena utan också rikligt på kupéns klädda ytor, tillsammans med träinslag. Samtidigt avslöjade instrumentbrädan omedelbart släktskapet med vardags-Volvon. Här möttes verktygslåda och smyckeskrin, utan att någon av dem riktigt bad om ursäkt.
Byggd för resan, inte varvtiden
Under motorhuven satt PRV-sexan, utvecklad gemensamt av Peugeot, Renault och Volvo. Motorn hade aluminiumkonstruktion och användes också i Volvos vanliga 260-serie. Coupéns exklusivitet låg alltså främst i kaross, inredning och tillverkningssätt, inte i någon särskild tävlingsmotor.
Bakhjulsdriften och grundläggande chassikonstruktionen följde också familjebilarna. Den stela bakaxeln fanns kvar, liksom skivbromsar runt om. Automatväxellåda passade bilens tänkta roll väl, men manuell låda med överväxel förekom också. Motorvolym och specifikationer förändrades under modellens livstid och varierade mellan marknader; amerikanska och europeiska uppgifter ska därför inte blandas ihop.
262C var tänkt för bekväma långresor och representativ vardagskörning, snarare än för att jaga sportbilar genom nästa kurva. Den lägre taklinjen innebar dessutom en praktisk kompromiss jämfört med sedanen. Det är en coupé som säljer på sin särskilda atmosfär, inte på maximal kupévolym. Några egna körintryck gör vi inte anspråk på här.
Samlarbil med dubbelt medborgarskap
Totalt byggdes 6 622 exemplar. Det gör 262C ovanlig, men inte så sällsynt att varje bil automatiskt är ett museiföremål. För en köpare betyder dokumenterat skick, originaldetaljer och utförda arbeten mer än ett blankpolerat Bertone-emblem.
Mycket mekanik delas med andra Volvo-modeller, medan coupéspecifika karossdelar, glas och inredningsdetaljer kan vara betydligt besvärligare att ersätta. Kontrollera rost, passning kring rutorna och plåten under vinyltaket. Granska också skinnets skick och hur eventuella omklädningar har utförts. En prydlig men felaktig kupé kan vara dyr att återställa.
Servicehistoriken kring PRV-motorn förtjänar särskild uppmärksamhet, liksom kylsystemets skick. Vid restaurering är fotografier, kvitton och dokumentation över karossarbetet värdefulla. Något generellt pris blir lätt missvisande när skick och originalitet skiljer så mycket mellan exemplaren.
262C:s lockelse är fortfarande densamma: den försökte inte sluta vara Volvo, bara bli en Volvo för ett annat tillfälle. Det är därför den märkliga smokingen fortfarande sitter så personligt.
Källor
- Volvo Cars, Volvo 262C
- Volvo Cars, Volvo 262C – the unexpected coupé turns 40 (2017)
- Björn-Eric Lindh, Volvo: The Cars — From the 20s to the 80s (1986)
Ställ frågor om ”Volvo 262C Bertone – folkhemmets bil i italiensk smoking”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
