Aston Martin Lagonda – framtiden klädd i läder
William Towns kilformade lyxbil gjorde instrumentpanelen till huvudnummer.
När Aston Martin visade den nya Lagonda 1976 såg den ut att ha anlänt från ett annat årtionde. Bakom den låga nosen förenades brittiskt karosshantverk med digital djärvhet – en kombination som fortfarande gör modellen till en av bilvärldens mest särpräglade lyxvagnar.
Av Cecilia WahlReporter · Lyxbilar och bildesignEn lyxbil som vägrade smälta in
Aston Martin Lagonda Series 2, presenterad 1976, var ingen försiktig förlängning av märkets sportbilar. Det var en fyrdörrars lyxvagn med en nästan demonstrativt låg nos, långa plana ytor och en kupé som lovade elektronisk framtid. Formgivaren William Towns skapade en bil där linjalen tycktes ha fått sista ordet. Just mötet mellan denna stränga geometri och Aston Martins traditionella hantverk är modellens stora lockelse.
Namnet hade en betydligt äldre historia. Aston Martin hade köpt Lagonda 1947, och beteckningen förde med sig minnet av stora, påkostade brittiska bilar. Redan 1974 hade en fyrdörrars Lagonda baserad på Aston Martins V8-modell presenterats. Den byggdes i mycket liten serie och ska inte förväxlas med den kilformade efterföljaren.
Den nya bilen kom efter en ekonomiskt besvärlig period för Aston Martin. Här fanns därför mer än en önskan att komplettera modellprogrammet: Lagonda skulle visa att det lilla företaget fortfarande kunde överraska. Kunden erbjöds ett alternativ till Rolls-Royce och Bentley, men utan deras mer högtidliga formspråk. Detta var brittisk exklusivitet för den som hellre väckte frågor än nickningar.
Linjalens kaross, sadelmakarens kupé
Towns ritade en sammanhängande kil snarare än en traditionell sedan med tydligt åtskilda volymer. Den smala grillen satt långt ned, strålkastarna doldes i uppfällbara enheter och motorhuven sträckte sig som ett stort, nästan obrutet plan framför vindrutan. De kantiga hjulhusen förstärkte intrycket av en kaross skuren ur ett enda block.
Formatet var storslaget, men lågheten gjorde bilen visuellt annorlunda än andra representationsvagnar. Lagonda såg mindre ut som ett rullande vardagsrum och mer som ett föremål från en arkitekts ritbord. Förhållandet mellan den långa nosen, de raka sidorna och det relativt låga taket är fortfarande viktigare för uttrycket än någon enskild dekorlist.
Inuti mötte mjukt läder och trä den elektroniska instrumenteringen. Kontrasten var avsiktligt dramatisk: material med rötter i äldre brittisk vagnbyggarkultur omgav displayer och beröringskänsliga reglage. I stället för välbekanta runda mätare fick föraren lysande siffror. Instrumentpanelen blev inte bara en arbetsplats utan också bilens främsta samtalsämne.
Bilarna byggdes i Newport Pagnell med omfattande handarbete. För en köpare i denna prisklass var den individuella färg- och materialkombinationen en del av beställningen, inte en oväsentlig detalj. På dagens samlarbilar betyder därför dokumentation av ursprungligt utförande mycket: en smakfullt omklädd kupé är inte automatiskt en originaltrogen kupé.
Elektronik framför en välbekant V8
Under det radikala skalet arbetade en betydligt mer traditionell konstruktion: Aston Martins stora V8, med bakhjulsdrift och trestegad automatlåda. Lagonda var tänkt för snabba långresor med flera personer, inte som en fyrdörrars tävlingsbil. Den långa karossen och den påkostade inredningen gjorde komfort och ankomst till lika viktiga delar av upplevelsen som fart.
Elektroniken var däremot ett verkligt utvecklingssprång, och ett besvärligt sådant. Den tidiga instrumenteringen och reglagen krävde omfattande utvecklingsarbete, vilket bidrog till att vägen från premiär till kundleveranser blev lång. En modern samlare behöver därför förstå vilken instrumentversion bilen faktiskt har, inte bara vilket år den registrerades.
Modellen förändrades under tillverkningen. Series 3 fick bränsleinsprutning, medan Series 4, presenterad 1987, gav Towns grundform mjukare övergångar och fasta strålkastare i stället för de uppfällbara. Även instrumenteringen utvecklades. Redaktionen har inte provkört bilen; dess avsedda roll är däremot tydlig: en personlig långfärdsvagn som gjorde tekniken till en del av lyxen.
Exklusivitet med en verkstadsräkning
Tillverkningen av den kilformade Lagonda avslutades 1990. Totalt byggdes omkring 645 exemplar, vilket gör den sällsynt även jämfört med många andra handbyggda lyxbilar. Som ny hörde den till marknadens allra dyraste sedaner. Priset betalade för hantverket och den låga tillverkningsvolymen, men också för möjligheten att välja något radikalt annorlunda.
I dag bör ett köp börja med historiken. Fungerande instrument, välbevarat läder, friskt chassi och dokumenterade specialistarbeten är viktigare än en lockande prislapp. Kontrollera särskilt om elektroniken har reparerats, byggts om eller ersatts; lösningarna kan påverka både användbarhet och originalitet. Värderingen måste knytas till det enskilda exemplaret. Lagondas exklusivitet ligger kvar, men det gör också ansvaret att förvalta dess ovanliga konstruktion.
Källor
- Aston Martin, Lagonda
- David Dowsey, Aston Martin: Power, Beauty and Soul (2007)
- Andrew Whyte, Aston Martin and Lagonda (1984)
Ställ frågor om ”Aston Martin Lagonda – framtiden klädd i läder”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.
