Tatra 87 – med V8 i svansen och världen framför sig
Tatra 87 från 1947 på NTM i Prag. Foto: Hakjosef, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.
Klassiska bilar · Tatra

Tatra 87 – med V8 i svansen och världen framför sig

Ledwinkas strömlinjeformade långfärdsbil blev en tjeckoslovakisk reskamrat långt bortom Europas landsvägar.

Tre strålkastare, en ryggfena och en luftkyld V8 bakom bakaxeln. Tatra 87 förenade djärv formgivning med en egen teknisk övertygelse. Men den stora långfärdsbilens historia handlar också om viktfördelning, verkstadskunnande och två resenärer som gjorde bilen till en kulturikon.

Av Lars EkströmChefredaktör · Veteranbilar och bilhistoria
16 november 2026 · 3 min läsning

År 1947 lämnade Jiří Hanzelka och Miroslav Zikmund Tjeckoslovakien i en silverfärgad Tatra 87. Framför dem låg en resa genom Afrika och Latinamerika som skulle pågå till 1950. Bilen var både transportmedel och representant för hemlandets industri. Med tre strålkastare i nosen och en fena längs aktern behövde den knappast någon presentationsskylt.

Tatra 87, presenterad 1936 och tillverkad till 1950, var en stor tjeckoslovakisk långfärdsbil med fyrdörrarskaross och luftkyld V8 bakom bakaxeln. Konstruktion och kaross kom från Tatra i Kopřivnice. Det var ingen experimentbil för en utställningssal, utan en serietillverkad bil för kunder som ville färdas långt och fort, med en teknisk lösning som skilde sig tydligt från samtidens vanligaste recept.

Ledwinkas väg till långfärdsbilen

Bakom bilen stod Hans Ledwinkas konstruktionsarbete, utvecklat tillsammans med bland andra Erich Übelacker. Tatra hade redan prövat det strömlinjeformade konceptet i den större Tatra 77. Med 87 blev idén lättare, kompaktare och bättre lämpad för serieproduktion.

Ledwinka betraktade inte kaross, motor och chassi som fristående delar. Den bakmonterade motorn gav en kort kraftväg till drivhjulen och befriade fronten från en stor kylare. Luftkylningen gjorde också att bilen slapp vattenkylningens kylare, slangar och frysrisk. Däremot krävdes noggrant styrd kylluft och en fungerande fläkt: luftkyld betydde inte att motorn kunde lämnas åt fartvinden.

Centralrörsramen var en annan del av Tatras tekniska tradition. Ett kraftigt längsgående rör bildade chassits ryggrad och gav en styv grund för hjulupphängningar och drivpaket. Tillsammans med individuell hjulupphängning gav det förutsättningar för bekväm färd på vägar som sällan motsvarade dagens släta asfalt.

Formen som arbetade

Tatra 87 ser fortfarande ut som framtiden sedd genom ett 1930-talsfönster. Den välvda taklinjen fortsätter bakåt mot motorrummet, och fenan delar den långa aktern. Luftintagen vid bakpartiet hör till konstruktionen, inte till dekoren. De tre strålkastarna ger fronten dess särskilda ansikte, medan den delade vindrutan påminner om tidens tillverkningsmöjligheter.

Tatra 87 sedd bakifrån. Foto: Hilarmont. Foto: Hilarmont, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.
Tatra 87 sedd bakifrån. Foto: Hilarmont. Foto: Hilarmont, CC BY-SA 3.0 de, via Wikimedia Commons.

Strömlinjeformen hade en konkret uppgift: att begränsa luftmotståndet så att en förhållandevis måttlig motoreffekt kunde räcka till hög marschfart. Fenan ingick i ambitionen att ge riktningsstabilitet, men den kunde inte upphäva bilens grundläggande viktfördelning.

Kupén var avsedd för resande snarare än för sportig uppvisning. Här fanns plats för sällskap och bagage, med motorn avskild längst bak. Att placera passagerarna framför drivpaketet gav bilen en egen rumslig karaktär. Samtidigt ställde den rundade karossen och dess många särpräglade detaljer höga krav på dem som byggde och senare skulle reparera den.

Komfort med särskilda villkor

Den bakre V8:an gav god belastning över drivhjulen, men också mycket massa långt från bilens mitt. I kombination med bakaxelns pendelaxlar innebar det att vägegenskaperna krävde respekt. Vid stora fjädringsrörelser ändras hjulens lutning, och en hastig manöver kan få andra följder än i en mer framtung bil.

Det är därför missvisande att beskriva Tatra 87 enbart som antingen genial eller farlig. Konstruktionen förenade långfärdskomfort och hög fartkapacitet med egenskaper som föraren behövde förstå. Ryggfenan var ingen försäkring mot överstyrning. Däckens skick, rätt lufttryck och en välrenoverad hjulupphängning är särskilt viktiga när bilen används i dag.

Hanzelkas och Zikmunds färd visar en annan sida av användningen. Under resan blev Tatran ett arbetsredskap för dokumentation och möten, men också en bil som behövde service och reparationer långt från fabriken. Deras böcker, fotografier och filmer gjorde den silverfärgade bilen välbekant för en stor publik hemma i Tjeckoslovakien.

Att bevara en egen idé

För dagens samlare är Tatra 87 en sällsynt klassiker där dokumentation betyder mycket. Utförandet förändrades under tillverkningstiden; ett sent exemplar ska inte automatiskt bedömas efter ett förkrigsfoto. Motor, instrument, belysning och karossdetaljer behöver jämföras med bilens faktiska tillverkningsår och historik.

Tatra 87 på Tatras tekniska museum i Kopřivnice. Foto: Pudelek (Marcin Szala), CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
Tatra 87 på Tatras tekniska museum i Kopřivnice. Foto: Pudelek (Marcin Szala), CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

En restaurering kräver dessutom kunskap om både centralrörschassit och den luftkylda motorns kylsystem. Felaktiga ersättningsdelar kan påverka mer än utseendet. Någon enhetlig prisnivå är svår att ange för en så liten marknad: originalitet, skick och dokumenterat arbete väger tungt. Det bestående värdet ligger också i själva upplevelsen av konstruktionen – en bil där varje blick bakåt avslöjar hur annorlunda framtiden kunde ha blivit.

Källor

  1. Ivan Margolius och John G. Henry, Tatra: The Legacy of Hans Ledwinka (2015)
  2. Technické muzeum Tatra, Tatra 87
  3. Jiří Hanzelka och Miroslav Zikmund, Afrika snů a skutečnosti (1952)
Fråga Cars News

Ställ frågor om ”Tatra 87 – med V8 i svansen och världen framför sig”. Svaren bygger på tidningens egna artiklar.

Mer ur arkivet